RFK Ikaros klubbmästerskap i F3B-T 2007
Årets första segelflygtävling på Pilängen har ägt rum i ett molnigt, småkyligt men trots allt ganska bra segelflygväder. Egentligen var det tänkt att tävlingen skulle flygas på ett annat ställe, isen på Mellanlången. Men på grund av det blöta vädret de senaste dagarna var det tydligen mer vatten ovanför isen än under isen. Detta påhittade påstående kunde dock inte bekräftas eftersom jag som påstår detta inte hittade rätt innan det var för sent.
Ibland kan det löna sig att komma för sent. När vi som irrat, farit och bilat runt mellan husväggar och på grusvägar väl kom fram till Pilängen var Patrik redan där. Han hade smidigt och lätt åkt direkt till Pilängen utan att passera Mellanlången. Väl i buren var det så dags att kasta tärningen och vänta på turen.
Nio toppiloter ställde upp och flög fyra omgångar. Det märktes att en del modellflygplan kände sig lite ringrostiga eftersom flygningarna varierade i kvalité. Något annat kanske man inte ska förvänta sig då vissa modellflygplan gick under benämningen oldtimer. De stundom världsvana toppiloterna som tålmodigt försökte rätta sig efter modellflygplanens beteende var det dock inga fel på.
Av gammal konstig tradition var det skräcklandning som gällde även vid årets klubbmästerskap. För er som inte vet vad skräcklandning är så kan jag berätta att det går ut på att aggressivt försöka tokdyka ned modellflygplanet med nosen före i den blöta snön. Det gör man eftersom man vill träffa en gul linje som ligger ovanpå snön. Om man träffar rätt trasslar modellflygplanet in sig i det gula snöret och man får massor av landningspoäng. Om man inte vågar tokdyka ned i blötsnön kan man feglanda och glida förbi snöret. Då mäter man avståndet från det gula snöret till planets deformerade nosparti. Som mätmetod använder man sig av en härjad pinne där måttskalan står bak och fram och ibland även på fel sida. Sedan försöker man memorera de kryptiska siffrorna som man läst av från den härjade pinnen och översätter dem till en mer begriplig siffra. En del brukar kalla denna metod för sträcklandning.
Vi har en fin tradition att belöna den som vinner klubbmästerskapet med en pingvin. En näst intill lika fin tradition, fast tvärt om, råkar den som kommer sist ut för. Den som kommer sist får nämligen skriva ett referat från tävlingen. I år var det Magnus Juhlin som råkade komma sist och han har skrivit följande om tävlingen.
”Klubbmästerskapet i termik skulle gå av stapeln på Mellanlångens is. Trots Jonas Blomdals optimistiska snöskottande och positiva syn på banan, var vi tvungna att flytta ut på Pilängen då våra flygplan inte tål hur mycket vatten som helst.
Efter ca 1 timmes försening hade alla 9 deltagare kommit ut på fältet och efter allt som hänt så kunde vi starta tävligen.
Vädret var bra att flyga i, fast molnen låg ganska lågt, men det gjort inget. Det var dock lite småkallt. Jag själv slog Anders i två flygningar, och Wiman med 1 poäng i en flygning. Lite stolt över det. Vi flög 4 omgångar med fika i mitten. I sista omgången försvann vinden, för mej i alla fall, men det gick ändå.
Pasi tog hem Klubbmästerskapet i termik och jag kom sist, för att min mentor ger mig bara tunga plan.”
Som framgår av det fina referatet ovan var det alltså dagens toppilot Pasi Väisänen som flög hem segern i år. Han fick 1165 poäng av 1170 möjliga. Endast två poäng efter kom Leif Pernstig som har gjort en enastående uppryckning jämfört med förra årets klubbmästerskap. På tredje plats och ytterligare två poäng efter kom Joakim Ståhl som flög två olika oldtimers. Eftersom man får ett poäng för varje sekunds flygtid kan man se att det endast skilde fyra sekunders flygtid mellan de tre bästa piloterna. Om man sedan jämför detta med 1080 sekunder, som är den totala flygtiden man ska flyga, så kan man kanske få en uppfattning om hur jämt det blev.
Det är alltid trevligt att vara med på RFK Ikaros segelflygtävlingar. Detta klubbmästerskap var inget undantag då stämningen var lika bra som vanligt. Kanske är det den stora variationen på både modellfygplan och piloter som gör att det blir som det blir. En del väljer, av olika anledningar, att flyga gamla oldtimers vilket är charmfullt att se. Man kan undra om utvecklingen går framåt eller bakåt när det gäller modellflygplan. Men det spelar egentligen ingen roll i dessa samanhang. Bara man har kul så kommer man långt.
Nu väntar en lång och härlig flygsäsong med massor av tävlingar och annat roligt. Ni som inte har vaknat från vinterdvalan ännu kan alltid ställa in väckarklockan på den 14 april. Då flyger vi första deltävlingen av Ikaros Cup ute på vårat fina flygfält Pilängen. Det är något att se fram emot.
Text: Jonas Håstlund och Magnus Juhlin
Bilder: Jonas Håstlund