... fortsättning från del 1
En resa till de Brittiska öarna måste i de här sammanhangen anses som ett måste för flygintresserade. Det finns så oerhört mycket att se och göra. I Wales hittade vi våra drömmars mål vad hang och vackra vyer beträffar. Här fick vi kontakt med modellflygaren Ray Jones från ”Clywd Soaring association” i staden W
rexham i norra Wales. Här var det viktigare än någonsin att ha en personlig kontakt eftersom få hang var på ”Common land”, alltså markområden som var tillgängliga för allmänheten. Modellflygklubben hade helt enkelt kommit överens med markägare så man fick tillgång till hangen. Ray visade oss ”HorseShoe Pass” som var en restaurang och en souvenirbutik med ett böljande vackert landskap runt omkring. Här fanns det hang för i stort sett i alla vindriktningar. Detta var också ett typiskt inlandshang med sluttande backar utan någon specifik kant, utan det var ett lyft överallt med fantastiska termikblåsor. Obegränsade landningsytor. ETT PARADIS! Den enda begränsningen är ackens
Ray Jones med fru Ann och hundstorlek. hälsar oss välkomna till sin modell-
flygfirma Dragon Aviation, Wrexham
Här är PSS (Power Slope Soaring) Wales.
den stora grejen. Ray själv hade
byggt en B 52 bombare som hangseglare. Kroppen är hela tre meter lång. Han har en egen firma som heter ”Dragon Aviation” och har haft modellflyget som yrke genom åren. Han har byggt och flugit plan för filminspelningar, flygfotograferat mm. En eldsjäl utan dess like som man sällan träffar! Vi har byggt två av hans modeller som han har konstruerat. En flygande vinge som han kallar Wingray och en liten V – stabbe seglare vid namn Rebell. Båda flyger mycket fint, speciellt Wingray. När vi frågade honom hur han resonerar när han konstruerar svarade han: ” If it looks well it flyis well ” och tydligen funkar det resonemanget också!
Vic Steel skickar iväg sin nybyggda modell på hanget HorseShoe Pass, Wales.
Från Wrexham kan man åka norrut till Llangdundlo och hanget ”Great Orms”. Ett kusthang vid den nordligaste spetsen av Wales. Hanget är helt abnormt med skyhöga vita klippor ner i havet. Vår kontakt David Williams lät oss veta att modellflygplan hade fått vingarna knäckta inne vid vingroten av hangvinden när man kastade ut. Great Orms är också ett välkänt ställe för skärmflygare och Paragliders. Llangdudno var också en mycket fin stad och känd bl.a. för att ha palmer.
Great Orms oerhörda hang som är
beläget på den nordligaste spetsen av
Wales. Inga problem med lyftet precis!
Från Wales kommer man enkelt till Nordirland. Usch säger du! Bomber, IRA och hemskheter. Visst, vi åkte genom Londonderry som ligger på gränsen till Republiken Irland och det var ingen vacker syn med mängder av militärer och stridsfordon. Men Nordirland är så mycket mer. Från Stranraer i södra Skottland kommer man med färja till staden Larne på Nordirland. Där fick vi kontakt med modellflygaren Lauden Blair. Han hade bland annat varit med och tävlat i ”Viking Race” i F3 F och lite annat smått och gott. Stora delar av Irlands kustremsa är egentligen ett enda stort hang! Ett mjukt grönt böljande landskap med stora möjligheter till hangflyg. Hangen var av den kalibern att det räckte med ett fåtal sekundmeter vind för att kunna flyga. Det går får och betar nästan överallt, så buskvegetationen får ingen chans. Landningsmöjligheterna är i stort sett obegränsade!
Magnus Nabbing med sin trogna gamla Cirrus uppe på hanget i Larne, Nordirland.
Efter besöket på Nordirland drog vi så vidare till Republiken Irland. Här gjorde vi det grundläggande felet jag skrev om i början: Vi hade ingen kontaktperson. Efter att bokstavligen åkt runt hela ön kom vi fram till staden Bray strax söder om Dublin. Bray innehöll bland mycket annat en hobbyaffär och de tipsade oss om ett hang: ”Sugar Loaf Hill”.
Hans flyger med sitt Windrifter på Sugar Loaf Hill strax intill staden Bray, Irland.
Ett fenomenalt ställe där det gick att flyga i alla vindriktningar. Ingen specifik hangkant här heller, man fick stå mitt i backen som för ögat inte lutade så mycket men som räckte mycket väl att flyga på. Det bar precis överallt. En meter över backen, 200 meter över backen, 1 km långt fram. Inga svackor! Bara lyft. Inte ett träd som stör landningen……… Vad säger man? ”Livet har sina goda stunder”. Men Irland lärde oss en sak: Aldrig en resa utan kontaktperson!
Tillbaka i England kan man som flygentusiast omöjligt missa Duxford och Shuttleworth Collection. Det finns en uppsjö av flygmuseér i England, men dessa två är de enda jag känner till som är flygande museer. Det är bara att gå in på deras respektive hemsidor och kolla upp när de har uppvisning. Det är en högtidstund utöver det troliga! Vilka toner det är att höra dessa plan flyga! Duxford är nog välbekant med de flesta MFN- läsare, många har nog varit där. De har till och med en egen busstrafik, bland annat från staden Cambridge som är utmärkt att bo i om man besöker Duxford. De har öppet alla årets dagar utom den 25 December!
En Bearcat startar upp under en flyguppvisning på Duxford England.
Shuttleworth är om möjligt
ännu intressantare att besöka. Inte lika stort och maffigt, men ändå. Alla sina plan i sin samling är flygande, och det YNGSTA planet är en Spitfire från 1941. De har även en del replikor såsom Avro Triplane, Bristol Boxkite mm. Alla fullt flygbara, byggda efter fabriksritningar. Klart värt ett besök även om det inte är uppvisningsdag. De har även en egen bokhandel innehållande uteslutande flygböcker. Bara en sån sak!
Ibland är det modellflygupp- En Thunderbolt sveper förbi oss under en
visning på flygfältet. När vi flyguppvisning på Duxford, England.
kom dit första gången var en
sån uppvisning precis avslutad av bl.a. David Boddington som vi fick en pratstund med. I England kan man hitta det oväntade! 1991 styrde vi kosan mot Nottingham och modellflygaren Mike Ward. Strax utanför Nottingham hade han dragit igång en helt enorm anläggning med bland annat innehållande ett modellflygmuséum. Det hade från början varit en grisfarm! Han hade restaurerat hela gården till en restaurang, modellflygmuséum som sagt, och åkrarna runt gården hade han förvandlat till två helt gigantiska kortklippta modellflygfält. Inte nog med det! Han hade även köpt upp de intilliggande gårdarna för att slippa eventuella klagomål på buller och annat! Här kunde man även hyra rum till billiga priser och det var fritt fram att flyga så mycket man ville. Samtliga modeller i museet kunde anses som sensationella. Modellflygare runt om i England lånade ut modeller till museet så utställningsföremålen varierade hela tiden. Låter det för bra för att vara sant? Det var det tyvärr också. Hans enda egentliga inkomst var från restaurangen och lite hyresintäkter så debet och kredit gick inte ihop. Två år senare slog han igen.
Modellflygmuseét i Nottingham, England. När får vi ett sånt i Sverige?
Jag har inte kunnat släppa tanken på ett levande modellflygmuseum i Sverige. Man behöver självfallet inte slå på så stort som Mike gjorde, men tänk ett anslutande modellflygmuseum intill Malmen i Linköping eller varför inte intill Segelflygmuseet på Ålleberg! Vi talar ofta om hur vi ska marknadsföra oss idag. Detta skulle definitivt öka statusen för modellflyget i Sverige! Hur som helst: En resa till de Brittiska öarna är kanske det säkraste kortet för en flyghistoriskt intresserad modellflygare. En höjdare!
Fortsättning följer i del 3...