Ikaros Cup 1

I första omgången lyckas nästan alla med att flyga 6 minuter. Även jag. Närmare bestämt var vi tio man som höll våra maskiner uppe i 5:55 eller mer. Allra längst höll Magnus Juhlin på som efter nästan 2 1/12 minuters dykande lyckade få ner sitt flygplan på backen med 20 sekunders "övertid". Tyvärr resulterade den forcerade landningen i en smärre "ground-loop" som visade sig ha knäckt växellådan i sidroderservot. Magnus fick därför nöja sig med lånat reservmaterial i de resterande flygningarna. Endast en man lyckades fullt ut, dvs med exakt 6 minuter och dessutom med full landningspoäng. Det var Joakim Ståhl som, så här i början av dagen, valde en 1,5 meters liten dubbelknäckt handluns som sitt vapen. Tilläggas bör kanske att man utan bromsar får full landningspoäng i hela cirkeln med 15 meters radie. En som inte lyckades träffa landningscirkeln alls var Patrick Radley som efter 5 minuters flygning drabbades av en kraftigt reducerad (närmare bestämt ingen) kontroll av sin Graphite. Nedkomsten resulterade i öppna frakturer på såväl kropp som vinge.

Omgångarna rullade sedan på med ömsom vin, ömsom vatten. Bland de mer spektakulära händelserna var Stefan Wahlbergs remarkabla uppkurvning från i princip marknivå. Det med den inte helt lättstyrda Cirrusen av årsmodell -68. Själv lyckades jag prova på lite friflyg efter att mottagaracken lämnat min Bird of Time i en lätt aggressiv urkoppling från vinschen. Planet virvlade neråt, och ibland uppåt, med det något ogynnsamma tyngdpunktsläge som uppstått. Den tog till sist mark i ett stycke mitt på fältet. Denna nollpoängare tillsammans med två mindre bra flygningar och ännu fler, ännu sämre, landningar gjorde att mina poäng knappt ens nådde UPP till sistaplatsen. Därmed fick jag "äran" att få skriva detta referat.